在手机上保存，获得更好体验
Klockorna slog hon steg åter mot ytan
Den välkända botten var allt för bekant
Hennes huvud var rent, med en drunknades vilja
Söktes en utväg en sann bundsförvant
Hennes huvud var glasklart som hos en som ser allt
Att här ges bara en chans, bara en inte mer
Likt förbryterskans skärpa inför en stöt
Likt självmördarens allvar, stunden innan hon sköt
Hennes hjärta var rispat
Bårar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Hjärta var rispat
Bårar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Dom fann henne där i helvetets förgård
Då var hon så skör, så illa däran
Du fann henne där du själv en gång varit
Hon såg du förstod då när ni såg varann
Så hörde hon klockor, dom hördes först då
Det finns klockor som klingar
Först när någon vill förstå
När nån vill begripa nåt obegripbart
På mörkaste botten fann du tydligt och klart
Hennes hjärta var rispat
Bårar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Hjärta var rispat
Bårar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Nu är hon så skör som en flicka i glashus
Där glaset är rent och ljuset vitt
Hon vet alltför väl det ger ingenting
Att kasta en sten hon har nog nu med sitt
För nu har hon hört klockor
Dom hördes dit ner
Till botten där ingen syns eller ser
Så började hon stiga mot ytan och upp
Orden vidare vidare, ljöd för nu skulle hon upp
Hjärtat var rispat
Bårar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Hjärta var rispat
Bårar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
