Jag är som jag är

Du undrar vem jag är och vad det blivit utav mig

Med spända nävar och rinnande tårar

Och fast din röst är mild och fast du är en ömsint tjej

Så är det som om åskan i mig dånar

Ett svar kräver tanke, men jag vill inte tänka mer

I tanken minns jag livet som en taskig kabaret

På scen vrålar en pojke, och kräver uppmärksamhet

Man fattar ju att han om kärlek ber

Ja jag blev vad de vill ha av mig och vad de har mig till

Jag är mycket, men sällan min egen

Och du påstår att det går att slå sig fri bara man vill

Men viljan min är stukad och förtegen

Att ändras är att lida, men jag vill inte lida mer

Då kvarstår mina lögner, är det vad du av mig ber?

Att bjuda upp och valsa bort dig? En stilig kavaljer?

Förtvivla, men dansa och le?

Nej nu bor jag i min cell med skottglugg mot en annan värld

Från vilken drömmens vind viner kall

Från gluggen syns en lycklig springa fri i flyktig flärd

Nog är det där en cellkamrat trots allt!

Och i cellen är jag trygg, och i cellen är jag hel

Från cellen skrattar jag åt min och andras arvedel!

Från cellen kan jag se dig när du sörjer den jag blev

Så förlåt mig, men nu är jag som jag är